Principer för transplantation för personer som söker uppehållstillstånd
Organtransplantation är en unik behandlingsform, så till vida att den bara kan ges till ett begränsat individer, oavsett hur mycket sjukvårdsresurser vi har i vårt land. Bristen på organ från avlidna givare är ett globalt problem – de flesta länder har antingen långa väntelistor eller saknar ibland helt möjligheten att erbjuda transplantation. Det medför att varje nation anses vara självförsörjande på organ. Visserligen sker inom ramen för Scandiatransplant utbyte av organ mellan länderna, men i princip sker ingen nettoimport/-export av exempelvis donerade njurar. Globalt finns också problemet med så kallad ”transplantations-turism/-trafficking” – det vill säga att sjuka människor söker sig, eller mot betalning smugglas, till andra länder för att få tillgång till sådan vård.
I den så kallade Istanbul-deklarationen finns en internationell konsensus om att detta måste motverkas och absolut inte uppmuntras. (The Declaration of Istanbul on Organ Trafficking and Transplant Tourism, Clin J Am Soc Nephrol. 2008 Sep;3(5):1227-31). Där står bl.a: ”Travel for transplantation becomes transplant tourism… if the resources (organs, professionals, and transplant centers) devoted to providing transplants to patients from outside a country undermine the country’s ability to provide transplant services for its own population.” Det har rått oklarheter om hur man tolkar regelverket kring möjligheten att erbjuda transplantation till utländska medborgare som söker eller inte beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Detta dokument sammanfattar den tolkning som gjorts av Svensk Transplantationsförening (STF) 2020 och de tio principer som bör gälla tillsvidare.
Länk till dokumentet på svenska: Prinicper för tx för personer som söker uppehållstillstånd version 201106
Länk till dokumentet på engelska: Principles on the ability to offer transplants to people who have applied for residency in Sweden
Länk till rapporten från SMER Statens medicinsk-etiska råd: Vård av personer utan permanent uppehållstillstånd – Etiska aspekter på behandling som kräver eftervård